Torsdag den 14 juli
Nu har vi halkat efter igen. Det är det här med bilder som bromsar. Vi har ingen riktig kamera utan använder kameran i våra mobiler. Ofta glömmer vi också bort att fotografera. Det är även en del pillrande med att få bilderna i skick för att publicera, även om WordPress gör en del av jobbet. Nu har vi i alla fall samlat ihop lite berättelser om vad vi gjort sedan senaste inlägget – och några bilder.
Den 28 maj gick vi igenom Messinasundet. Ingen dramatik med det, inga hemska strömvirvlar eller 5 knops motström. Det var betydligt mer strömt på floden Rhen när vi gick i ”Rheinfahrt” med Joyager 2013. En hel del bil- och tågfärjor som for kors och tvärs över sundet krävde uppmärksamhet förstås. I norra ändan av sundet står ett par kraftledningsstolpar som måste vara bland de största i världen. Benen står inte bara på en tomt i staden på västra sidan sundet utan det är ett antal hus mellan varje stolpfundament. Det har alltså varit luftledningar för elmatningen till Sicilien för länge sedan. Eftersom det var på segelfartygens tid behövde ledningarna vara höga, därav storleken på stolparna. Numera har man ledningar under vattnet, men stolparna står kvar och är klassade som historiska monument.
I sagan om Odysseus blir han av med några besättningsmän vid Scilla där det på den tiden var kraftiga virvlar som hotade sluka skeppen. Det har varit kraftiga virvlar här, men jordbävningar under vattnet har ändrat bottenförhållandena så att virvlarna i stort sett upphört. Lite märkligt är ändå vattnet med vågor som följer något annat än vindriktningen.
I Scilla, där vi stannade några dagar, har de några av de märkligaste fiskebåtar vi sett. De största har en mast på ca 30 meter med en korg för kaptenen längst upp. Där står han och styr båten samtidigt som han spanar efter svärdfiskar som den här tiden på året slumrar i vattenytan på dagarna. Båtarna har även ett bogspröt som är mer än tre gånger så långt som båten. Från detta kan de harpunera svärdfiskarna utan att de skräms av själva båten. Det är ett gytter av wirar som håller mast och bogspröt på plats. Hamnen vi låg i var samma som de här monstren låg i så vi fick chansen att studera dem på nära håll.
Från Scilla gick vi till ön Vulcano, den sydligaste av de Lipariska öarna. Vi var nu i områden där det finns väldigt få skyddade ankringsplatser och marinorna är små och utsatta så vi är beroende av vädret i högre utsträckning än tidigare. Kommer det oväder måste vi lämna området för säkrare hamnar. Det är dock rätt årstid vi är här, vädret är oftast stabilt. Lustigt nog finns det på Vulcano en stor vulkan på ön som man kan gå upp på och titta ner i kratern. Här finns även bubblande stinkande gyttja som man kan bada i. Ska vara nyttigt, men vi avstod ändå. Det finns även ett tempererat bad som värmdes av underjordiska källor. Halva besättningen kunde inte
motstå den frestelsen, kombinerat med massage.
Vi hyrde här också en intressant bil. Tänk Citroen 2CV, den där beduintältsliknande bilen som fanns i massor i Frankrike och andra ställen på 50- och 60-talet. Har även förekommit i en James Bondfilm. Många finns kvar än idag. 2-cylindrig motor, 18 hk och man måste ta bort framflyglarna för att byta tändstift. De sitter fast med vingmuttrar. (Flyglarna alltså) Tänk sedan en sådan i U-lands/ökenutförande. Öppen och med eller utan tygtak.
Ungefär som Mini-Mog för den som vet vad det är. Fortfarande 18 hk och växelspak i instrumentbrädan á la Renault 4 Laban. Det var en hemsk upplevelse att åka i den, men ön är liten och vi hade den bara några timmar. Vi höll på att få en ofrivillig promenad också. Damen som hyrde ut den berättade var bensinmacken låg och att vi nog bara behövde tanka en 5-10 liter. Vad hon glömde berätta var att tanken var i stort sett tom och att vi förväntades tanka innan vi åkte iväg. Full ut, full in är en vanlig princip på hyrbilar. Här var det tom ut och tom in som gällde. Efter att ha åkt uppåt mot öns högre delar i ca 20 minuter tittade vi på bränslemätaren för
första gången (Den satt väl lite dumt till…) och konstaterade att den pekade så gott som på tom tank.
Vi vände bums och rullade sakta ner igen och kom fram till macken med nålen stadigt mot ändstoppet.
Här upptäcker vi också att vi har elproblem på Joyager. Strömmen räcker inte hela natten trots att batterierna varit fulladdade på kvällen. Det brukar den göra. Nu är spänningen otäckt låg på morgonen. Det skadar batterierna. Lite felsökning visar att inget av batterierna har kortslutning eller annat fel. De har helt enkelt för låg kapacitet alla fem. De har nått sin livslängd och behöver bytas. I avvaktan på att vi ska komma någonstans där
det går att beställa rätt sorts batterier får vi köra elverket några timmar varje kväll och ladda. Tur att elverket blev lagat i vintras.
Nästa ö blev Lipari, huvudön i gruppen som gett öarna ett av dess namn. De kallas även Eoliska öarna. Här ankrade vi åter, strax utanför färjeläget. Besök i staden och på ett museum med en massa trasiga krukor.
Mer problem, vi har fått punktering på dingens uppblåsbara durk. Ett litet hål så vi fick ta med pump när vi använde den. I fiskehamnen där vi knöt fast dingen var det en dag stor uppståndelse. En skock av ungar jagade något i vattnet. Mer och mer folk slöt upp så vi blev tvungna att stanna och titta vi också. Alla var mycket upphetsade. Till slut kom en äldre fiskare och slängde i en rev med en krok och upp drogs en stackars bläckfisk. Det var den uppståndelsen gällde. Här sammanstrålade vi åter med Limay, grannbåten från marinan i Licata.
Kvällen den 7 juni lämnade vi Lipari för att via Stromboli åka till Sapri på Italienska fastlandet. Nattsegling. Stromboli kallas väldens äldsta fyr eftersom den har flera utbrott varje timme som kan ses långt ifrån. Vi fick
höra innan vi åkte att den inte var så aktiv längre som den en gång varit. Det stämde bra. Bilderna vid
turistbåtarna på sprutande eld och flytande lavaströmmar var nog några år gamla. Det vi fick se var lite ljussken en gång i halvtimmen och några glödande stenar som flög upp vid ett tillfälle. Vi undrade hur det ska kännas att vara guide på turistbåtarna och kväll efter kväll beklaga vilken otur kunderna haft som råkat komma en dålig dag…
Sapri visade sig vara en lite sömnig badort med en lång sandstrand. Vi ankrade utanför stranden och åkte den nu lappade jollen in till stranden för att se på staden och äta och handla lite. Även här hade vi sällskap med Limay.
Från Sapri gick vi den 11 juni till en bukt nära Palinuro. Det var en slags camping- och aktivitetspark i bukten och det klättrades friskt på klipporna intill vattnet. Vi hittade en restaurang på en strand ca 10 minuters dingefärd bort. Här fick vi prova friterad pizza, helt ok. Tyvärr blev det andra natten så gungigt här att vi inte kunde sova. Vi lämnade bukten mycket tidigt och gick mot Salerno. Troligen var det dyning från ett blåsväder i sundet mellan Korsika och Sardinien som letat sig fram hit under natten
13 juni ankrade vi utanför Salerno. Nu var det starkare vindar på gång och vi beslöt att slinka in i marinan i Salerno med svansen mellan benen. Vi passade på att tillsammans med Limays besättning åka till Pompeii en dag. Inga trasiga krukskärvor visades upp, men en massa trasiga hus. I stort sett hela staden som begravdes under aska några år före kristus har grävts fram igen. Här upptäckte vi att David Gilmour, Pink Floyds gitarrist, skulle ha en konsert i Pompeii i mitten av juli. Pink Floyd gjorde en film och en skiva i Pompeii på 70-talet så det är lite kultigt. Den affischen skulle bli startskottet för ett annat äventyr.
18 juni Minori/Amalfi Nu var jollen trasig igen. Samma fel, lappen hade lossnat delvis. Vi limmade om delar av den och pressade med en tving, hoppas att det blir bättre. Vi börjar också inse mer och mer att vi behöver en bättre dinge. Vi har åkt med andra som har RIB-dingar med glasfiberskrov och de är betydligt mer sjövärdiga och klarar högre sjö utan att man blir nerstänkt, än våran lågpris 5.000 kronors med uppblåsbar köl och durk. Den var en chansning, liksom elmotorn vi började med, men känns nu som en klar begränsning när vi ligger mycket för ankar. Vill ha-nerven är aktiverad. Amalfi är en stad med intressant historia. För snart tusen år sedan styrdes i stort sett hela Medelhavet härifrån. Amalfi var en stadsstat liksom Venedig och Pisa under andra perioder. Här skrevs lagar, Amalfitavlorna, som styrde regionen även efter att andra städer tagit över handel och makt. Amalfi hade även ett finger med i spelet vad det gäller de korsriddare som till slut hamnade på Malta och byggde upp Valletta. Amalfis stadsvapen är samma Malteserkors som Malta har i sin flagga, fast med blått istället för rött som bakgrund. Nu är tyvärr staden en turistfälla av rang.
23 juni fortsatte vi till Capri. Ett av de dyraste ställena i Medelhavet. Det sägs att en plats i Marina Grande på öns nordsida kostar mer än 200 Euro natten för en båt av Joyagers storlek under högsäsong. Vi ankrade istället på öns sydsida, utanför Marina Piccola. Marina Piccola är ingen marina för båtar utan bara namnet på platsen. Här ligger några hotell och restauranger och så finns det en landningsplats där man kan kliva av och på småbåtar. Utanför i bukten ligger nämligen en rejäl samling superyachts och andra större båtar. Längre in ligger mindre båtar där det är lite grundare. Vi hörde till de allra minsta. På helgerna är det proppfullt med mindre båtar i bukten, det är nästan overkligt hur många och hur tätt båtarna kan ligga. Förklaringen är att Capri är ett utflyktsmål för Napolibor.
Det finns ingenstans att förtöja en dinge, så det är ”valet-parking” som med bilar i USA som gäller. Man åker in till landningsplatsen och lämnar dingen till en man med gummibåt som tar ut den och lägger den på boj tills man kommer tillbaka. Då blir man utskjutsad till sin dinge och det hela kostar 20 Euro. De större båtarna har förstås en anställd som skjutsar dem in med båtens egen dinge. De dingarna är ibland i nästan samma storlek
som Joyager.
På ön finns två städer, Capri och Anacapri, samt små bussar som tar folk mellan dessa städer, hamnen och en del turistattraktioner. Bussarna kostar 1,80 för en resa så att åka buss är inte så dyrt, men spännande. Vägarna är extremt smala och möten blir intressanta. Vi provade att äta på en restaurang i Capri. På grund av prisbilden enades vi om att bara ta in två förrätter och dela på dem. En grekisk sallad och en melon med skinka. Tillsammans med ett glas vin och en flaska vatten kostade det 65 Euro (!). Vi åt inget mer i Capri, alla restauranger är i princip lika dyra. I Anacapri var det lite humanare, ungefär halva priset mot Capri.
Vi passade på att under den vecka vi låg vid Capri besöka Blå grottan, San Michele och åka linbanan upp till öns högsta punkt, Monte Solaro. San Michele är ju särskilt intressant eftersom vi faktiskt är delägare i stället. Den svenske läkaren Axel Munthe testamenterade egendomen till den svenska staten efter sin bortgång 1949 så som svenskar äger vi en mycket liten del.
Vi tycker Capri är en vacker och charmig ö. Kan man besöka den som vi gjort med egen båt behöver det inte bli så dyrt. Ankringen är gratis, dingeparkeringen dyr, men överkomlig. Transporterna på ön är billiga och undviker man Capri kan man äta till rimliga priser. Maten i mataffären i Capri är kanske lite dyrare än på andra platser, men inte så mycket. Att vi blev kvar här en vecka talar sitt tydliga språk. Capri får fyra getingar.
Lämna ett svar