Lördag den 1 oktober
Söndag morgon den 25 september knöt vi loss alla snören och puttrade ut ur ”Marina di Roma” i Ostia. Kursen sattes till 254 grader och ett drygt dygn senare skulle vi komma fram till Sardiniens nordspets. En rätt händelselös passage där vi fick vädra seglen en stor del av resan, men även låta motorn gå som stöd i stort sett hela tiden för att få rimlig fart. Några timmars ren segling blev det ändå. En kul händelse var fågeln som liftade på nedre spridaren hela natten. Vi tror det var en skarv. Bilden är lite svårtolkad, men det är stjärtfjädrar uppåt och bröst och näbb framför spridaren. Vindprognoserna stämde verkligt bra (www.windyty.com) med lätt medvind första biten, lite ”doldrum” på mitten och sedan nordlig vind resten av vägen. I medvinden seglade vi med spirat försegel, tyvärr var det alltför mycket rak medvind för gennakern.
Framme på Sardinien gick vi in i viken Golfo di Arzachena och ankrade utanför Cannigioni i vikens södra del. Cannigioni var en positiv överraskning. Rent och snyggt, inte alls så slitet och smutsigt som mycket av det vi sett av Italien på fastlandet. Där hittade vi ett antal restauranger och en marinbutik som hade en Korsikaflagga att sätta i riggen och en liten dragg till dingen som vi saknat. Den första natten brydde sig ingen om att vi ankrat, men på eftermiddagen kom en mycket artig ung man och berättade att det inte var tillåtet att ankra i
den här delen av viken, utanför hamnen. Vi la oss istället på en av hans bojar för 20 Euro sista natten innan vi skulle ge oss av mot Korsika.
Vi ville se lite av den berömda Maddalenaarkipelagen så vi startade hyfsat tidigt (för oss) och påbörjade vår rutt som skulle ta oss till några utvalda platser. Dagens mål var annars ön Lavezzi på Franska sidan av Bonifaciosundet. Punkt ett var Porto Palma på ön Caprera. Till saken hör att man inte får segla hur som helst i Maddalenaområdet. Det behövs ett cruising permit för att få gå nära öarna och att i vissa fall ankra. Det här kostar i storleksordningen 25 Euro per dag eller drygt 100 Euro per vecka för en båt i vår storlek och kan köpas online. Vi valde att hålla oss 300 meter från öarna, eller i alla fall cirka 300 meter. Som vi tolkat reglerna – Italienska, därför oklara (se tidigare inlägg), så var det ok att åka genom området max 300 m från land utan cruising permit. Porto Palma är ingen hamn utan en vik och det finns ett par seglarskolor där med massor av jollar. Vi såg ett antal jollar som kapsejsade och det var rätt rörigt så vi valde att inte gå in i viken, men den ser mycket skyddad ut.
Nästa stopp var Cala Cotticio, även känd som Tahiti bay. Den ligger på ön Capreras ostkust. Här gick vi in lite närmare, fortfarande ca 300m från land, det är svårt att uppskatta avstånd, och tittade på det fantastiskt klara vattnet och badstränderna längre in. Inte alls lika skyddat som Porto Palma, men säkert ett snorkelparadis i lugnt väder. Planen var nu att fortsätta norrut längs Caprera och sedan gå norr om öarna upp till Franska sidan. Det blåste dock upp till 18 knop från norr och det var fritt vatten ända upp till Genuabukten i norra Italien så vågorna hade byggt upp betänkligt. Naturligtvis rakt emot. Vi gick ut och provade någon sjömil, men konstaterade att det här var rätt obekvämt. Valet blev att vända om och istället gå söder om Maddalenaöarna där det var våglä. Det visade sig vara ett utmärkt beslut. Istället för kampen mot vågorna fick vi en mycket trevlig segling i den fina skärgården. Det är lite hemmakänsla att segla här. Långt ifrån lika stort som Stockholms skärgård, men man måste vara med i navigationen. Vi hoppas kunna spendera lite mer tid här när vi åker söderut igen och då ska vi köpa ett cruising permit.
På eftermiddagen var vi framme på ön Lavezzi och la oss på en boj i viken Cala Giunco. Nu var vi i Frankrike efter en lång tid i Italien. Bojen var avsedd för turbåtarna men vi räknade med att den var oanvänd till
förmiddagen dagen därpå vilket också stämde bra. Vi blev inte bortkörda förrän efter kl 10. Landskapet på den här ön är något alldeles speciellt, det består av stora mjuka stenbumlingar staplade på varandra. Man undrar hur det kunnat bli så?
Nästa anhalt blev staden Bonifacio, vilken också gett sundet mellan Sardinien och Korsika sitt namn. Det här är en fantastisk naturhamn i en fjordliknande vik med kalkstensklippor runt om. En miniatyrkopia av Cartagena i Spanien som också är en extremt skyddad hamn. Bonifacio har varit befolkad länge. Romarna använde hamnen, men de var inte först. Nu är den rätt mycket turistfälla med massor av restauranger, barer och souvenirbutiker och kryssningsfartyg ankrade utanför. Rätt mysigt ändå. Vi låg i marina för 53 Euro och hade ca 100 meter till närmaste matbutik och 25 meter till restaurang. Inte fel…
Från Bonifacio har vi sedan fortsatt norrut längs Korsikas västkust. Det finns massor av ankringsvikar, Calas, namnen inte på Franska alltså utan mer åt Italienska. Kanske Korsikanska? En natt stannade vi på en plats som heter Cala di Conca där vi ankrade på 10 meters djup och sandbotten. Vi tog jollen och rodde runt båten för att spana efter stenar i närheten och kunde då se ankarkättingen och ankaret som grävt ner sig nästan helt i
sanden när vi backade fast det. Bra sikt kan man säga.
Idag, lördag, har vi motorseglat (delvis i regn!) ytterligare ca 20M norrut och ligger på en boj i Anse de Medea, ca 5M söder om Ajaccio. Korsikas huvudstad. Vi är mycket nyfikna på om någon ska komma och ta betalt för platsen i morgon, det ser rätt ”sent på säsongen-sömnigt” ut på stranden. Eller kanske beror det bara på att det regnade strax innan vi kom hit?
Lämna ett svar