Kulturtantspryo

Tisdag 8 november.

I förra inlägget nämnde vi att vi inte hade fått ihop det med tider och annat för att besöka Chagall- och Matissemusérna i Nice. Det höll på att inte bli av igen. Den här gången var det en drygt tre timmars lucka i tågtiderna från St Raphael just när vi skulle åka som hindrade oss vid första försöket. Dagen efter valde vi mellan att tvätta kläder eller att åka till Nice. Nice vann och nu visste vi ju tågtiderna så den här gången kom vi iväg. Så kom det sig då att undertecknad fick prya som kulturtant under en dag. Tina har redan diplomet klart så hon fick bli vägledare. Pryo? Jo, det hette så när vi gick i skolan. Praktisk yrkesorientering.

Hur som helst. Första museet, Chagall, blev en flopp. Inga ryggsäckar tillåtna. Jag fick stanna utanför medan Tina gick in med sin handväska som är nästan dubbelt så stor som min ryggsäck. Plus jacka. Kan det vara remmarna de är rädda för?  Museishopen fick jag i alla fall se.

Det var rätt långt från järnvägsstationen till museet så vi blev rätt trötta bägge två. Och hungriga, lunch på museets café hjälpte. Vägen till museum nummer två gick mest uppför och det var minst lika långt som den första promenaden, kändes det som. En kulturtant behöver tydligen starka ben. Entrén till museet gick galant. Jag blev insläppt. Nu skulle det insupas kultur.

Man kunde konstatera att Mr Matisse i början av sin karriär var en hejare på att måla. Naturtrogna avbildningar med mycket detaljer. Justa macklingar som en gammal konstkunnig kompis skulle sagt. Det gick även att se en utveckling där kvaliteten höjdes vartefter åren och skolorna gick. Men sedan blev det allt svårare att urskilja motiven. Enklare streckgubbar och gummor ersatte porträtten. Färger ersätter skuggor. Oformliga skulpturer. Inte riktigt min grej. Efter några timmar hade vi vandrat igenom hela museet plus shopen och sett massor av tavlor och föremål och nu var vi ordentligt trötta. Det blev buss tillbaka som stannade hyfsat nära tågstationen. Den sista backen upp mot stationen var dock tung.

Min summering av kulturtantspryon är att man behöver ha starka ben och att det är aj-aj att ha ryggsäck. Sedan tror jag att jag hade fel kläder, dvs samma sort som jag alltid har. Inte tillräckligt konstigt. Man behöver nog även ett öppnare sinne och mycket träning för att se finesserna hos de stora mästarna. Men ett intressant sätt att bli riktigt trött var det.

Den 25 oktober påbörjade vi resan söderut med en nattsegling till St Florent på Korsikas västra sida. Ett lite eftersäsongstrött ställe med stort fokus på småskalig turism. Här hittade vi en efterlängtad tvättinrättning av den bra sorten där man använder eget oparfymerat tvättmedel.

Man märker att det är sent på säsongen på att det blir allt tätare mellan blåsvädren. Det gör att det blir mindre intressant att ankra därför att det är svårt att hitta platser som är tillräckligt skyddade mot vind och vågor. Ett annat problem är att solcellerna får en allt sämre vinkel mot solen och dagarna är betydligt kortare nu än i somras. Vi måste köra elverket ett par gånger per dag för att hålla batteribanken laddad så här års. Besöken i marinor blir mycket tätare nu än i somras.

Det blev två nätter i St Florent innan vi tidigt på morgonen den 28:de lämnade och rundade Korsikas nordspets, rätt blåsigt och högre vågor än väntat, och anlände till Bastia på eftermiddagen. Det som är bra med att segla sent på hösten är att vi även här fick en mycket bra plats i den gamla hamnen mitt i staden. I skeppshandeln strax intill berättade ägaren på utmärkt engelska lite om Korsika. Bl a fick vi lära oss att det finns tre skidliftar uppe i bergen och att man ibland under vintern kan bada morgon och kväll i havet och åka skidor däremellan. Bastia har hög charmfaktor. En riktig, liten, lite sliten, stad med trånga gator och ett gammalt kastell.

31 oktober påbörjade vi ännu en nattsegling. Målet var nu Olbia på Sardiniens norra ostkust vilket innebär att vi

lämnade Frankrike och var tillbaka i Italien. Vi ratade Porto Vecchio på Korsikas sydostkust för att pricka in bra väder vid passagen av Bonofaciosundet mellan Korsika och Sardinien. Ett ökänt blåshål.  Vi hann däremot med att på morgonkulan titta in i Porto Cervo, Sardiniens seglarmecka som bl a varit värd för America cupseglingar. I det långa inloppet till Olbias hamn ser man tusentals bojar på bägge sidor. Det måste vara någon slags mussel- eller annan snäckodling. Lite märkligt att det fungerar i det rätt hårt trafikerade och säkert inte alltför rena vattnet i inloppet till en kommersiell hamn. I Olbia fick vi en plats på den lokala båtklubben, återigen mycket nära stadscentrum. Olbia saknar det mesta av den charm vi blivit bortskämda med senaste tiden, men bara några hundra meter från båtplatsen ligger ett mycket trevligt arkeologiskt museum med fri entré. Deras presentation av stadens historia med engelskspråkig pratmoj var fantastiskt bra. Riktigt spännande.

Det blev två nätter i Olbia, sedan tog vi ett nytt längre skutt ner till Sardiniens sydkust och Cagliari. Sträckan däremellan längs ostkusten är ganska ödslig med bara någon enstaka hamn så vi beslöt att gå direkt till Cagliari för att fånga ett väderfönster till Sicilien som verkade öppna sig måndagen den 6 november.

Cagliari var ännu en positiv överraskning. Naturligtvis fick vi bra plats i den gamla hamnen, Portus Karalis, mitt i staden. Cagliari är större än Bastia som vi gillade starkt, men även här finns det en äldre stadskärna med små butiker och mängder av matställen. Personalen i marinan är verkligen trevliga och serviceminded så det känns extra bra att vara här. Däremot samarbetar vädret dåligt. Väderfönstret den 6 november stängdes av en prognos med alltför hård vind och höga vågor vid den tänkta ankomsttiden till Siciliens västra spets så vi har blivit kvar här när detta skrivs. Vi hoppas nu på fredagen som avseglingsdag, även om gammal sjömansskrock säger att man aldrig ska påbörja en segling på en fredag (eller ha kvinnor ombord…)