Tisdag den 2 maj.
Äntligen! Idag har vi lossat förtöjningarna i vår vinterhamn för näst sista gången. Nu ska vi njuta av att ankra några dagar på några olika platser runt ön innan vi återvänder till marinan i helgen för att få hjälp av vår tama snickare med att avsluta arbetet med teakdäcket. Idag har vi studsat norrut i motsjö i två timmar och ligger nu i St Pauls Bay. Efter några försök fick vi fäste för ankaret och ligger här i våg- och vindlä. Vi tänker även prova vår nya Highfield dinge som ska få visa vad den går för.Vännen Jonas på Lady Annila säger att vår 6 hästars motor är för svag, vi får snart se.
När vi nämner ankring måste vi också presentera vår ankarvakt. Det är ett instrument från Maretron (DSM150) som kan visa i stort sett allt som rör sig i ett NMEA2000 nätverk, från motordata till vinddata och tanknivåer. När vi ankrar lägger vi antingen ut en brytpunkt i plottern där vi lägger ankaret eller så mäter vi fram ankarets position på plottern. Det blir sällan exakt, men ger koordinater att starta med. Koordinaterna anger vi sedan i Maretroninstrumentet och eftersom vi har GPS-data i nätverket kan ankarvakten jämföra båtens position med ankarets. Vi anger även en radie från
ankaret som båten tillåts befinna sig inom beroende på ankarlinan/kättingens längd. På displayen kan vi sedan se båtens position i förhållande till ankaret. Kommer vi utanför radien tjuter ett larm. Ibland tjuter larmet utan att vi draggar. Man får då justera ankarets position så det stämmer tillräckligt bra. Att mata in siffrorna är lite meckigt, men presentationen på skärmen är suverän. På bilden är ankaret i mitten av en cirkel med inställd radie och vi är klotet. Vad vi skulle vilja förbättra är larmets frekvens och ljudstyrka. Tina hör larmet bra, men för undertecknad är frekvensen för hög.
I söndags var vi ute och turistade. Vi åkte till Fort Rinella där de har världens största kanon, men de hade stängt på söndagar visade det sig. Snopet. Istället åkte vi och tittade på NATO,s gamla atombunker och stridsledningscentral nere i berget under Valletta. Ingången ligger nära salutbatteriet som skjuter salut dagligen kl 12 och 16 så vi fick även se och höra skotten vi hört nästan dagligen på mycket nära håll. Det finns tunnlar under hela Valletta, en del sedan riddarnas tid på 1500-talet och andra från senare tid. Under andra världskriget och strax efter hackades det friskt i bergen under staden.
I förra inlägget skrev vi om kylboxen som fått ny isolering. Sedan dess har vi satt den i drift och är mycket nöjda med resultatet. Den gav oss skrämselhicka vid uppstarten men har efter lite handpåläggning av en duktig lokal kyltekniker återgått till stabil drift, åtminstone så här långt. Tidigare så har kompressorn gått konstant när det blivit lite varmare ute. Nu går den ungefär en halvtimme på en tvåtimmarscykel. Det minskar faktiskt dygnsförbrukningen från nästan 100 Ah/dygn till ca 25 Ah på samma tid. Smått otroligt och precis vad vi hoppats på. Även luckan har förbättrats. Vi har gjutit en packning i silikon för att minska läckaget av varm fuktig luft med påföljande isbildning. Det här gör att vi klarar vår strömbudget, dvs balansen mellan laddning och förbrukning, mycket lättare än tidigare. Kylboxen var den klart största strömförbrukaren, men nu får den se sig slagen av både frysen och autopiloten när de är igång. Tillsammans med de snart utbytta batterierna gör det här att vi klarar oss gott på bara solcellerna även mulna dagar. Det enda vi har svårt att klara är längre dygnetruntseglingar med autopiloten på konstant.
Lämna ett svar