Åter på land

Söndag 28 oktober

Nu har vi stått på land i Lagos en vecka. Det har dessvärre visat sig att växellådan fortfarande läcker en hel del olja trots vinterns reparation. Vi har kört motorn ca 60 timmar sedan sjösättning och med 5-10 timmars mellanrum torkat upp olja i motorrummet. Eftersom propelleraxeln måste skjutas bakåt för att få ur lådan och vi har en roterande sax vid propellern som måste passas in i rätt läge valde varvet att ta upp båten på land för att åtgärda felet. Det kändes även bättre ur säkerhetssynpunkt då vi inte kan manövrera båten utan ansluten propeller och vi hade riskerat bli en ”sitting duck” ifall vädret skulle bli alltför aggressivt.

Sopromar har beslutat att de inte ska åtgärda felet själva. Dåligt självförtroende eller klok insikt? Efter att de fått tre försök tidigare var det nog klokt. Vi hade sett läckaget redan långt före sjösättning och de hade försökt åtgärda. Första alternativet var att skicka lådan till Madrid där tillverkaren ZF har en filial. De hade inte tid, men rekommenderade en servicestation i Cadiz som efter kontakt visade sig ha möjlighet att hjälpa till. I onsdags tog vi därför vår hyrbil och åkte de 40 milen till Cadiz.

De tog snabbt isär växellådan och konstaterade dels att växellådans delade hus satts ihop helt utan tätmassa och också att ytan på utgående axeln var rostangripen vilket dels gjorde att olja sipprade ut och också orsakade att packboxen slits ut snabbare. Det var även en del trasiga gängor som behövde repareras, men de hade nog inget med läckaget att göra.

Man kan väl säga att Sopromar inte fick något bra betyg för sitt arbete. Bägge de här felen borde de ha klarat av. Utgående axeln fick en tunn renoveringshylsa på tätytan och de monterade ihop växellådan med föreskrivet tätningsmedel. Som tur var skulle mekanikern till Huelva på fredagen och det ligger bara 20 mil bort så vi hämtade växellådan där. På måndag blir det återmontering och sedan ska vi i vattnet igen så snart vädret tillåter. Det har blivit mer höstlikt nu och prognosen visar på hårda vindar och lägre temperaturer de närmaste dagarna.

Tiden sedan vi sjösatte i september har vi tillbringat på Algarvekusten. Det har blivit lite tid till ankar både på Rio Arade i Portimao och vid ön Culatra vid Faro. Särskilt ankarplatsen vid Culatra är en av våra favoriter. Under tiden har vi också haft besök en vecka av Bosses brorsdotter Elin med pojkvännen Mark. Vi har även tagit oss för att utforska en annan flod, Rio Guadiana. Den floden bildar gräns mellan Portugal och Spanien och är faktiskt farbar en bra bit upp från kusten. Inloppet till floden ligger vid Vila Real de St:e Antonio på portugisiska sidan och Ayamonte på spanska sidan.

Vi valde att lägga oss i marinan i Ayamonte ett par dagar innan vi fortsatte. Största anledningen till det var att försöka ta reda på hur hög bron som går över floden strax norr om de bägge städerna egentligen är. Enligt sjökortet är seglingsbar höjd 18m. Joyager är 20,5 inkl VHFantenn. Men… Höjden anges normalt vid högsta teoretiska högvatten. Sedan finns det normalt en viss marginal för vågor. Så frågan var hur hög bron verkligen är på högsta stället vid lågvatten? Det fanns olika uppgifter. Brobyggaren anger 23m. Marinan sa 22. Marinbutiken i Ayamonte trodde det var runt 21. Det borde alltså gå bra. Vi insåg att enda sättet att bli säker var att prova. Så, vid lägsta tidvattnet (skillnaden är ca 2,5m mot högvatten) gick vi med ca 0,1 knops fart och handen på växelreglaget mot brospannet. Och inget dramatiskt hände. Hur stor marginalen var får vi aldrig veta.

Vi följde sedan floden norrut. Djupet varierar mellan ca 3 meter upp till 20 och det finns farledsmarkeringar att styra efter. Vår plotter hade även utmärkt information även om man kan misstänka att sandbankarna kan flytta sig en del. Det var lite deja vu sedan vi åkte på kanalerna genom Europa 2013-2014. Riktigt trevligt. Det ligger en hel del båtar ankrade i floden, särskilt vid de mindre byar som ligger framförallt på Portugisiska sidan. Det flyter även en hel del bråte, både stockar och mindre kvistar och gräs. Vi åkte ca 40 km upp från kusten (man mäter i km på floder) och kom då fram till byarna Alcoutim på portugisiska sidan och Sanlucar de Guadiana på spanska sidan.

Det går små färjor mellan dem och man kan även åka linbana på en wire man spänt från ett berg på spanska sidan. För enkelhetens skull har de valt att ha samma tid på bägge sidor av floden, normalt är Spanien en timme före. Det fanns även bilder från någon slags fest då man förband byarna med en provisorisk bro av flytblock tvärs över floden. Vid de här byarna lågt det säkert ett femtiotal båtar ankrade. En del tillfälligt, men en del såg ut att ligga där mer permanent. Man kunde även se en del övergivna båtar på floden i varierande stadier av förfall.

Det ska finnas en ganska stor community av båtar som övervintrar här. Vi åkte några kilometer förbi Alcoutim men här upphör farledsmärkningen och floden blir smalare så vi vände snart. Det ska gå att ta sig fram åtminstone till byn Mertola ca 30 km ytterligare norrut.

När vi kommer tillbaka i vattnet har vi tänkt förbereda oss för färden mot årets vinterhamn(ar). Om bara vädret samarbetar så tar vi oss till Kanarieöarna i början av november. Det är en resa på 4-5 dygn och vi behöver fylla upp matförråd, laga och frysa in mat, uppdatera rutinerna för att ta ner gribfiler och ladda upp inlägg till bloggen via satellittelefonen, fylla bränsle och en hel del annat. Vi hoppas få förstärkning i form av Bosses bror som är sugen på lite atlantsegling. Det underlättar mycket att  vara tre istället för två vid längre överfarter.