Düsseldorf – Köln

Söndag 11/8.

Vi är tillbaka i Düsseldorf igen efter en abetssejour i Stockholm. Hamnkaptenen har ordnat fram nya batterier så vi monterar dem och siktar på att åka till Köln tidigt måndag morgon. Det är ca 50 km så med vår hastighet i motströmmen räknar vi med att det tar ca 10 timmar. Det går inte att stanna hur som helst på Rhen utan vi är låsta till båtklubbar och marinor och man måste planera noga med alternativa platser att stanna på om det tar längre tid än beräknat. Det är inte tillåtet att åka med fritidsbåtar i mörker och det vore väldigt obehagligt att tvingas prova, trots GPS och AIS.

 

Måndag 12/8

Efter att ha väckt tuppen gjorde vi allt klart för avfärd. Hamnplatsen betalades och hamnkaptenen avtackades för sin insats. Han hade verkligen ställt upp för att hjälpa oss. Jag står i båten och väntar på Tina när en äldre man kommer springande och på dålig engelska försöker förklara att min fru behöver en käpp. (!) Jag frågar om det hänt en olycka och han säger -ja, ja, unfall!

Det visar sig att hon halkat på den daggvåta, målade betongbryggan och slagit i knät. Hon kan inte stödja på benet! Hon tar sig ändå ombord på båten och sätter sig i sittbrunnen. Vad gör vi nu? Efter ett tag tycker hon det känns lite bättre och hoppet är att knät fått en smäll, men att ingen större skada är skedd. Vi beslutar med stor tveksamhet att ändå kasta loss och åka till Köln. Beslutet påverkas nog av att vi är rätt trötta på Düsseldorf efter allt strul vi haft där.

Under resan visar det sig att knät inte blir bättre. Framme i marinan i Köln hittar jag en ledig plats med fingerpontoner och jag tar den platsen och förtöjer utan problem. Tina säger nu bestämt att hon måste till en läkare. Med hjälp av hamnkaptenen och en cykel flyttar vi Tina till trappan upp ur hamnen. Det är ca 40 trappsteg upp till gatunivå. Ska vi ringa efter bår och ambulans? Nej, Tina tror att hon kan ta sig upp för trappan och det går förvånansvärt lätt. Väl uppe på gatan ringer hamnkaptenen efter en taxi och vi åker till ett närbeläget sjukhus efter att ha kollat upp att de kan ta emot oss.

På sjukhuset visar det sig att det är en fraktur och Tina blir kvar för operation. Hon blir kvar på sjukhuset en dryg vecka.

 

Onsdag 21/8

Tina är tillbaka i båten igen. Hon får inte stödja på det skadade benet på 6 veckor och går med kryckor. Det går ändå bra att ta sig fram i båten. Värre är det med trappan upp och ner från hamnen, men det går. Nu börjar en tid med ett liv i Kölns marina.

Vi börjar inse att vi inte kan fortsätta resan det här året. Att köra båten med endast en rörlig besättningsman genom de drygt 100 slussar vi har framför oss går bort. Vi måste vänta på att Tina blir bättre. Problemet är vattnet. Efter alla översvämningar i våras är det nu ganska torrt och vattenståndet i floder och kanaler blir allt lägre.  Max djupgående i de gamla franska kanalerna som vi måste passera mot medelhavet är 1,80 m och det är lika med vårt djupgående. Finns det inte nog med vatten kan djupet i kanalerna inte garanteras och vi riskerar att fastna.

Istället börjar vi leta uppläggningsplats för båten. Det visar sig vara svårare än väntat. Det finns i princip inga segelbåtar i de här trakterna och man saknar redskap för att ta upp och förvara båtar med köl. Att låta båten ligga kvar i vattnet känns inte heller bra då det vissa vintrar fryser i hamnarna och saknas utrustning för att hålla vattnet öppet.

En studie av kartan visar att det inte är så långt till Holland och hamnen i Bruinisse där vi köpte båten. Där vet vi att det finns bra utrustning och vi kan få hjälp av gänget på House of Yachts med tillsyn och småarbeten.

Vi beslutar att ta oss dit. Bosses bror Hasse bokas in för att assistera på resan. Det kommer ta ca 3 dagar.